Blodläge

Bilden är från cdon.com

av: Johan Theorin

Har precis läst ut den tredje boken av Johan Theorin som utspelar sig på Öland och som "handlar om" den åldrade mannen Gerlof Davidsson. Nu är ju inte Gerlof huvudpersonen böckerna, men han är den röda tråden kan man säga, den som binder ihop böckerna, och han gör sin roll med bravur.

Blodläge är Theorins tredje bok och utspelar sig under Ölandsvåren och försommaren. Som vanligt är det underbara miljöer som beskrivs och liksom Theorins förra bok fylld av vidskeplighet som förankras i vår tid och som flätas samman med olika människoöden.
Den förra boken; Nattfåk, tyckte jag inte var lika bra som den första och som denna boken, även fast den mycket mer än den första var full av övernaturliga förekomster... vilket jag gillar.

Blodläge handlar till skillnad från Nattfåk inte om andar och besök från "andra sidan" utan om gammal öländsk vidskeplighet gällande troll och älvor. Jag som alltid fascineras av, och är något yrkesskadad av, att se på uppbyggnader och stilistiska saker tycker att den här boken är superbra. Jag är INGET fan av "kriminalromaner" a´la Marklund, Läckberg, GW Persson, eller Herr Larsson och jag vill verkligen inte facka in Theorin i den ohyggeliga genren. Jag skulle hellre vilja lägga honom i genren "skönlitteratur i romanform"... as simple as that! ( Men jag har läst många som fackar in Theorin som en deckarförfattare och det tycker jag är både taskigt och fel.)

Blodläge har, som alla Theorins böcker, ett fängslande, enkelt språk som tilltalar läsaren och gör det lätt att följa, förstå och hänga med. En annan sak som är så bra med Johan Theorins författarskap är att han är trovärdig. Jag tror på det jag läser och jag märker att han gjort sin research och att han dubbelkollat den innan han skrivit ner sin historia. Och om han har hittat på och arbetat utan research? Ja, ÄNNU BÄTTRE säger jag, för då kan han "ljuga sant" och det är ju det som de riktigt stora författarna gör enligt Anaïs Nin.
Hur han än gjort så sveps jag med i historien och ut till Alvaret, naturen och älvstenen där man offrar saker till älvorna för att få sina önskningar uppfyllda. Theorin har en otrolig förmåga att snirkla och väva samman historien och få alla bitarna att falla på plats i slutet och jag tycker han gör det både snyggt, oklyschigt och på ett sätt som inte försöker "lura" eller "skriva läsaren på näsan". Han är bara rak och på något sätt förmedlar det rakt av. Det är snyggt och något som fler författare borde ägna sig åt (dock tror jag inte jag lyckades förklara så bra här hur jag menade, men jag hoppas att någon fattar).

En annan sak som författaren gör superbra i den här boken är att skifta perspektiv och tid. Många gör det förvirrande eller väldigt subtilt, men Theorin gör det enkelt och kanske är det det som gör att jag gillar honom så mycket och sättet han skriver på. Det är liksom ingen onödig krussidullprosa han skriver. Den är bara rak, och precis som det är, men på det sättet inte avskalad eller minimalistisk, han bara skippar ordbajseriet som så många andra ägnar sig åt. Han lyckas skapa trovärdiga karaktärer och djup i dem, trots att han inte överanalyserar dem eller ger läsaren mer än den behöver. Det är så jäkla bra, för han litar på mig som läsare känner jag. Och även om läsaren ganska tidigt kan "lista ut" hur det ligger till, så är det liksom inte det som är vitsen. För det är ingen deckare, det är en roman om äkta människor och deras liv och öden och det är så bra gjort så jag bara måste säga till alla att läsa.

Kanske är det så att jag som "halvölänning" har ett par extra hjärtslag till övers för den där underbara ön och dess natur och arkitektur (den gamla, inte den nymoderna) och de gamla gåtor och sägner som landskapet ruvar på. Och kanske är det för att jag själv sett älvorna dansa i diset över Alvaret som jag mer än lätt dras in i den här historien och i princip streckläste den.
Men den har många bra kvalitéer och jag tycker att man bör läsa den. Har man heller aldrig varit på Öland så borde man ta sig dit så fort man bara kan och uppleva det platta alvaret, de långa stränderna och den trevliga befolkningen.
Boken är som given för sommarens lata dagar på stranden eller i trädgården. Så om du inte har den köp den eller låna den på bibblan eller ge bort den till någon som behöver koppla av - det är en superbra present!!!

Fem starka av fem möjliga får den av mig !!!

Vindens namn

Bilderna är från Adlibris.com

... del 1 & 2, av Patrick Rothfuss

För ett antal veckor sedan fick jag ett reklammejl från adlibris (tror jag det var).
Det handlade om deras fantasy-klubb. Där fanns det med en kort beskrivning av den helt nyutkomna boken "Vindens namn" skriven av en amerikan som heter Patrick Rothfuss.
Jag läste lite om boken och tyckte att den lät ganska bra, eller i alla fall intressant. Jag har alltid gillat fantasy, men jag har aldrig klarat av att läsa den. Jag har endast läst Tolkien och Harry Potter och sedan gamla barnböcker och sagor, men inte annan s.k. "renodlad" fantasy. Men nu tänkte jag att jag skulle ge mig på det och den här boken, Vindens namn, verkade som ett lovande objekt.
Sagt och gjort, jag bokade den på bibblan (fler än jag hade tydligen varit sugna på att läsa den här "nya lovande författaren") och hämtade den någon vecka senare.
Första delen av boken är uppdelad i två böcker; Vindens namn del 1 och Vindens namn del 2. Jag har nu läst båda de första böckerna. Det ska tydligen vara en sorts triologiserie (otippat...)som heter "Berättelsen om kungadråparen". Förste delen av den här serien består alltså av dessa två böcker.

Först en snabbresumé: Boken handlar om Kvothe, den en gång så mäktige trollkarlen som nu under falskt namn och identitet driver ett värdshus. Historien börjar i nutid då landet drabbats av demoner och hemskheter och en liten skara människor samlas på värdshuset varje kväll och den äldsta mannen i sällskapet berättar historier om den ökände Kvothe. Ingen av dem vet att värdshusägaren är just denne Kvothe (som numer går under namnet KOTE...det är rätt dåligt tycker jag, ett bättre alias hade han kunnat valt).
En dag kommer en Krönikör, eller skrivare som han också kallas och känner igen Kote som den riktige trollkarlen Kvothe. Han ber att få nerteckna Kvothes historia och det är då boken på något sätt tar sin början. Kvothe börjar återberätta sitt liv och Krönikören skriver ner. Som läsare får vi följa med tillbaka till Kvothes barndom och liv. Hur han växte upp som en Edema Ruh (en sorts kringresande nomadisk grupp som uppträder med teater, musik och håller föreställningar) och blev föräldralös och hur han levde urfattig på gatorna i Tarbean innan han som väldigt ung kom till Universitetet och fick börja studera allting till trots.
Han berättar allt om bara ibland kommer historien tillbaka till "nutid" och värdshuset, men mest rör den sig i dåtidens återberättande. Jag tänker inte förklara så mycket mer om man vill läsa boken själv. Men man får i alla fall en grundlig genomgång om barndom och uppväxtår, allt antar jag är för att man som läsare ska få en bakgrundshistoria till varför saker och ting blev som de blev i slutändan ...

Så vad tyckte jag?
Ja... dom är lättlästa. Man tar sig snabbt igenom dem trots tjocklek (cirkus 400 sidor vardera, inte riktigt). Det här är tydligen hand debut som författare, tidigare har han skrivit för tidningar om jag förstått saken rätt; kåserier, krönikor etc. Och det märks att han gillar att skriva, han älskar sin karaktär , Kvothe och han har en historia som är rätt klar och "bara" ska skrivas ner. Men det är inte alltid så att viljan att skriva automatiskt gör att man kan göra det bra. I mitt tycke så är historien i grunden bra, men den är inte bra skriven. Jag undrar vem det är som varit förläggare och som låtit boken gå igenom och många gånger undrar jag om det inte är så att den svenska översättaren: Ylva Spångberg gjort boken en otjänst. Det finns mycket fel rent språkligt. Det finns mycket syntaxfel och på många ställen är det stavat i talspråk. Talspåk är okej när det är dialog, inte i vanlig löpande text. Det må vara små fel, men det gör att jag som läsare hajjar till och stannar upp och det stör helt enkelt.

Boken i övrigt är nog nästintill ett berättartekniskt fiasko. Det finns speciellt ett ställe i andra boken där huvudpersonen och hans följeslagare äter "det sista flatbrödet" TRE gånger efter varann!!! Det är sådana fel man inte få göra och det är sådant som förläggare och korrekturläsare ska upptäcka. Det är så grovt fel och det gör att man inte litar på texten. Den faller på grund av berättartekniska missar, vilket jag återigen vill påpeka är synd, för det finns en historia som jag tycker är bra, men kanske inte Patick Rotfuss är rätt person att skriva ner den. Eller kanske de skulle gett den längre tid att få bearbetas på, för det finns mycket att göra med den.
Att det här är hans debutroman märks. Han skriver läsaren på näsan genom att bli övertydlig och det är en typisk nybörjarmiss; att man tror att man måste förklara allting i minsta detalj annars kommer INGEN förstå vad det är man menar, man litar helt enkelt inte på sin läsare, och kanske inte heller på sin egen förmåga att uttrycka mycket med få ord. Och det stör mig som läsare. Den här boken skulle må bra av att: "Kill some darlings".
Till exempel så är det så att Kvothe först blir föräldralös, sedan bor han på gatan i staden och han är fattig, trasig, luktar illa, får en slant genom att tigga, men blir såklart grovt misshandlad av en vakt, tappar pengen, ligger i en snödriva och är precis på väg att gå genom ljuset i tunneln när någon ruskar liv i honom...sen bara fortsätter det sådär. Och det gör en avmätt som läsare. Man VET att han har det hemskt och svårt. För det förstår man om man som 9 åring tvingas bo på gatan och inte har mat etc. Man måste inte överdriva det genom att låta precis ALLTING hemskt som kan hända, hända denna enda person, Texten tappar trovärdighet och det blir trist att läsa.

Att jag valde att läsa del två var dels för att de hörde ihop och sedan för att slutet på bok 1 blev starkare och bättre. Det kändes som författaren hittade sin form och texten blev tajtare. Bok två fortsatte på samma sätt, men sedan tappade den.
Det är lite svårt att förklara faktiskt. Att huvudpersonen inte är särskilt sympatisk är ju ett trevligt inslag, men det är väl så att författaren inte är så bra på att skriva faktiskt. Det glimmar till på vissa ställen, men han har liksom inget öga för när det gäller att gå vidare i historien, man kan inte trampa på samma ställe hur länge som helst.
En annan sak som är irriterande med boken är att saker och ting inte förklaras. Nu är det ju så att Kvothe återberättar hela boken för krönikören, men vi läsare som inte kan något om den värld och det land de bor och lever i måste få saker förklarade för oss. Jag förstår att det är en avvägning som förmodligen gjorts och att man valt bort förklaringarna till mycket. Men om man som läsare inte får något förklarat för det i texten framgår som självklart så infinner sig inte känslan av självklarhet hos en, snarare får man frågor som blir obesvarade och som man bara får lämna därhän. Ett mycket klumpigt val.
Sen förstår jag inte om det är en ungdomsbok eller en bok för alla åldrar. Förmodligen ska den vara för alla åldrar, men det känns som den är skriven av en, och för tonåringar.

Om jag rekommenderar den?
Nja, jag är ju för att man ska få sin egen uppfattning, men jag skulle inte rekommendera den för någon. Kanske någon som var mellan 11-15, men inte någon över den åldern.
Jag vet inte om jag kommer att läsa fortsättningen, kanske för att få veta hur det går och om han blir bättre på att skriva, men jag kommer inte rusa till bokhandeln eller kasta mig på bibblan när nästa bok släpps i Sverige. Båda får en svag TVÅA av FEM möjliga. Tvåan är för att historien har potential, men han måste bli bättre på att skriva annars är historien helt förlorad.


/J

DÖD RÄKNING av Rolf Aggestam

Bilden är från Adlibris.com.

Jag hör till dem som älskar poesi och har gjort det sedan jag som 13-åring läste Fröding för första gången. Men poesi är svårt ibland. Och jag upplever att människor antingen älskar eller hatar poesi. Ett alternativ om man tycker poesi är svårt är prosapoesi. Det är en lite lättare form och kanske kan det vara lättare att skapa sig mening och förståelse när man läser.
Jag har läst en prosapoetisk bok som heter "Död räkning" och som är skriven av Roffe Aggestam, som faktiskt är en av mina gamla lärare. Han är en underbar person och är lika söt som Einstein var med truligt hår på ända och gympadojor.

I den här boken gör Roffe det svåra mycket enkelt på många håll. Han har en självklarhet i språket och det dyker upp känsor av: "jamen visst!" hela tiden när jag läser.
Men ibland blir det svåråtkomligt och nästintill privat. Alla som skriver och läser mycket vet att personligt är bra, privat är inte bra. Och ibland upplever jag delar som privata. Personligt är det nämligen på många håll i boken och det upplever jag bara som en styrka och ger en trovärdighet till texterna. Det skapar också känslan av att jag är i direktdialog med författaren, jag får ta en del av hans inre och hans personliga tankar och det är med vördnad jag gör det.

Men i de mer privata delarna tappas jag bort som läsare. Någon stänger dörren och jag får kolla in genom fönstret men hör liksom inte vad som sägs därinne och är totalt oförmögen att ta mig in i läsrummet igen då jag inte blivit betrodd med nyckel.

Som tur är finns det många fler tilltalande och "läsvänliga" poem i den här boken än det finns privata och otillgängliga. Det var längesedan ajg läste en riktigt bra diktbok. Faktum är jag inte läst någon sedan Bruno K Öijer kom ut med sin senaste för ...ja är det en ca två år sedan. Men den här boken gillar jag mycket.

Roffe rör sig på något sätt från nutidens ålderdom till dåtidens barndom och på många håll briljerar han rent ordtekniskt och otvunget på ett sätt som är extremt opretentiöst och tilltalande.
Han har en självmedvetenhet i sitt språk om alltings obetydelse och storhet vilken är ständigt närvarande och sätter tonen på ett sätt som gör poesin enkel; Poesi handlar om livet. Att sätta ord på det. Att låta sig andas det och leva det för att sedan minnas det. Ibland med saknad, ibland med vemod och ibland med ångest.
Roffe Aggestam ler mot läsaren med en allvarlig, men ack så insiktsfull och tillbakalutad glimt i ögat i den här boken och framförallt genom språket.
Läs den! Den får 4 av 5 möjliga.

Guerneseys litteratur & potatisskalspajsällskap Av Mary Ann Shaffer

bilden är från adlibris.se

Jag har läst ett par nya böcker och tänkte börja med att recensera den som gjorde mig mest glad och upprymd. Det långa namnet i rubriken ovan får tungan att snubbla ibland, men det är det värt. Jag har inte läst något av Mary Ann Shaffer innan jag läste den här boken och det visar sig att det inte är så konstigt eftersom hon skrev den här enda boken sent i livet innan hon dog. Hon kommer från USA och har av vad jag kunnat googla mig till levt nära litteraturen hela sitt liv, men fick sin författardebut sent i livet vilket var just denna bok.

Den är en ganska tunn pocket och den är skriven i brevform. Allt kretsar kring den engelska författaren Juliet Ashton som bor i London. Det är 1946, kriget är över men har färgat världen och människorna som man får möta i den här boken. Juliet är en sprallig kvinna på något år över 30 som trots svåra krigstider har ett glatt sinne och en brinnande passion för litteratur.
En dag får Juliet ett brev från en Dawsey Adams som bor på ön Guernsey som tillhör de s.k. kanalöarna. Brevet är startskottet för många djupa relationers början. Dawsey berättar om det potatisskalspajssällskap han är med i på ön och Juliet blir nyfiken och skriver ett brev tillbaka och ber honom berätta med om litteratursällskapet. Juliet som hemma i England försöker få stoff och inspiration till att skriva en ny bok nappar på idén om hur kriget på verkade människorna på de engelska kanalöarna och snart har hon fått Dawsey och hans kamrater i litteratursällskapet att skriva brev till henne och berätta om sina liv på Guenesey under kriget. Fler och fler brevskrivare kommer till och bygger upp den här bokens historia.

Shaffer lyckas, trots sorgliga och hemska upplevelser som skildras, att anlägga en mjuk och lättsam ton boken igenom. Personerna är lätta att ta till sig och utan tvekan är detta en ”feel.-good-bok” av hög kaliber. Brevformen bidrar till lättlästheten på ett bra sätt. Jag gillar huvudpersonens okomplicerade natur och sätt att vara. Kanske för att jag är, eller vill vara , så själv. Egentligen gillar jag alla karaktärer och personer som förekommer i boken, det är både, udda, vanliga och igenkännande människor man möter.

Men i det där att gilla alla personer finns det negativa med den här boken. Vad gäller formen så har jag alltid gillat brevromaner, men det presenteras väldigt mycket människor i början och blir man det minsta okoncentrerad eller ofokuserad så kan man lätt tappa bort sig i vilkens person som är vem och vem som skriver vilket brev. Det där ger sig dock när man fått rätsida på vem som är vem. Men sen kommer ett nytt sådant besvär när personerna från ön Guernesey börjar skriva till Juliet. Nu kommer än mer personer in och där kunde jag tycka att det var svårare, och då kommer vi till det enda sådär författarmässiga negativa med boken: Språket hos karaktärerna!!!

Shaffers oförmåga att ge karaktärerna egna språk är det som egentligen förvillar tror jag. Hon gör det en gång, men det är när det är en kvinna som är så totalt tvärtom att det sticker ut.

Tyvärr är alla breven skrivna med samma röst, den som man från början hört som Juliets, därför känns det lite som att det är hon som nästan återberättar alla brev fast i brevform och med sin egen röst. Detta är väldigt synd för det skapar ingen nyans och gör det svårt att skilja personerna åt när man läser breven.

Men trots karaktärernas språk så är det här en mycket bra, rogivande och underhållande bok. Det är en sådan bok som jag skulle ge någon som måste ligga till sängs t.ex. av att ha brutit benen eller fått ryggskott. Då är en perfekt. Eller i sommar i hängmattan. Den är lättläst och underhållande, precis så som man vill ha det ibland, och med tanke på det så får den här boken faktiskt 4 av 5 möjliga av mig. Rekommenderas varmt.

Tillbaka!

Nuså, nu ska jag ta tag i bokbloggen igen.
Det har gått ett tag och examinationer från universitetet och en mycket stressad höst lämnade mig oinspirerad och matt inför böcker, men nu är det nya tag!

Så lite sent blir uppdateringen om Herta Müller.
Andreas frågade i föregående inlägg om jag läst nått av Herta och ja, det har jag. Men jag har inte läst någon prosa av henne. Endast lite poesi, vilket inte hör till vanligheten att hon skriver om jag förstått saken rätt. Herta Müller är för mig en ganska okänd författare. Däremot förkom hon frekvent när mina professorer föreläste under mina litteraturvetenskapsstudier, men vi gjorde aldrig några djupdyk ner i hennes författarskap. Däremot tycker jag att du ska läsa henne Andreas, det tror jag är värt det. Hon är som jag förstått inte svårläst men är heller ingen "typisk svensk deckarförfattare ...". Det enda svåra skulle väl vara hennes prosapoesiaktiga skrivsätt, men det beror på bok då jag förstått att inte alla hennes böcker är på det sättet.


Jag fick denna bok av Herta när jag avslutade min praktik i höstas, "Hjärtdjur" och kommer gladeligen att läsa den, men först ska jag göra slut på mastodontboken jag läser just nu:

Svärdet och Spiran av Ken Folett.
Jag vet inte om det är en bok jag rekommenderar. Nu har jag läst halva och det är 500-600 sidor kvar, och den är bra, jag vill veta hur det går. Men den är lite långrandig ibland på ett sätt. Det Ken Folett är jättebra på är att han gjort sin research. Han är extremt trovärdig och kunnig i ämnet medeltiden och jag tycker han är duktig. Men som sagt, vissa stycken bara skummar jag mig igenom då de inte känns så relevanta. Men ändå, jag gillar den, men det är inte den bästa bok jag läst. Jag får återkomma gällande betyget på den.

Alla bilder är från cdon.com