Kerstin Thorvalls bok från år 2000 (tror jag det är) är den första ut att tyckas och tänkas om. Jag läste den första gången i sin helhet förra sommaren nere på Öland. Det tog inte mer än 1-2 dagar för den är både lättläst och har ett väldigt enkelt, vardagligt språk.
Boken handlar om Kerstin Thorvalls eget liv, hennes kärlekar och älskare. Det är med viss ambivalens som rösten som jag säger att jag gillar den. På ett sätt är den fantastisk. Det är en underbar känsla i boken. Kerstin älskar med hela sitt väsen...och hon krusidullar inte om det. Hon skriver självklart om det underbara, vackra och passionerade, men inte på det klyshiga sättet. Hennes ord är bara konkret jävla ärlighet på något sätt. Ärlighet som har stickt mången människa i ögonen.
Jag som anser att det är skit och helvete när kvinnor/tjejers böcker blir undanskuffade som "Chicklitt", och det har ju den här boken verkligen blivit. Kerstin har fått ta ett och annat otacksamt och även fult ord gällande kärringsnusk etc etc etc. Och jag blir bara trött på att man inte bedömer mäns böcker på samma sätt.
Det är något tydligt skrämmande med kvinnors kroppar, deras sexuella lust och när de skriver om det. Speciellt om man är en äldre kvinna. Om man är en gammal porrskådis är det oftast annat ord i lutan...
Men åter till Kerstin. Hon beskriver sina brinnande lustar inför dessa män på ett sätt som gör mig både hänförd och lite rädd. Hänförd över att hon är (har varit) så fri i sig själv att hon låtit sig själv älska så hämningslöst. Det finns ett jävlar anamma i den kvinnan som jag avundas och som jag önskar att alla människor hade. Att ge sig passionerat till någon annan är väl det mest vågade och modigaste som finns.
Framförallt är det nog bokens språk som tilltalar mig mer än historien i sig, även om den också fascinerar mig. Hon skriver så rakt på och det är inte alltför vanligt och jag älskar det.
Jag sa även att jag blir lite rädd. Och det är endast för det faktum att alla dessa kärlekshistorier känns maniska ibland och när man sedan vet att det inte är fiktion utan Kerstins eget liv så känns det ju som att hon inte alltid mått så bra. Men det som är bra är ändå att språket sköljer bort det med sin rättframhet. Hon hymlar inte med sitt beteende trots att hon själv påpekar att hon inte alltid handlat på ett korrekt och bra sätt. och det är lite kärnan i boken.
Det är mer en direktåtergivning utan förskönande omskrivningar, bara "rå" fakta i en språkligt underbar värld. För Kerstin älskar sig rakt genom livet, vilket är både positivt och negativt, och jag älskar att läsa hennes bok och rekommenderar den för sommardagar på stranden. Den är nämligen både lättläst och fängslande i och med att den är lättillgänglig.
Av 10 möjliga + får "Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig" 8 +
