DÖD RÄKNING av Rolf Aggestam

Bilden är från Adlibris.com.

Jag hör till dem som älskar poesi och har gjort det sedan jag som 13-åring läste Fröding för första gången. Men poesi är svårt ibland. Och jag upplever att människor antingen älskar eller hatar poesi. Ett alternativ om man tycker poesi är svårt är prosapoesi. Det är en lite lättare form och kanske kan det vara lättare att skapa sig mening och förståelse när man läser.
Jag har läst en prosapoetisk bok som heter "Död räkning" och som är skriven av Roffe Aggestam, som faktiskt är en av mina gamla lärare. Han är en underbar person och är lika söt som Einstein var med truligt hår på ända och gympadojor.

I den här boken gör Roffe det svåra mycket enkelt på många håll. Han har en självklarhet i språket och det dyker upp känsor av: "jamen visst!" hela tiden när jag läser.
Men ibland blir det svåråtkomligt och nästintill privat. Alla som skriver och läser mycket vet att personligt är bra, privat är inte bra. Och ibland upplever jag delar som privata. Personligt är det nämligen på många håll i boken och det upplever jag bara som en styrka och ger en trovärdighet till texterna. Det skapar också känslan av att jag är i direktdialog med författaren, jag får ta en del av hans inre och hans personliga tankar och det är med vördnad jag gör det.

Men i de mer privata delarna tappas jag bort som läsare. Någon stänger dörren och jag får kolla in genom fönstret men hör liksom inte vad som sägs därinne och är totalt oförmögen att ta mig in i läsrummet igen då jag inte blivit betrodd med nyckel.

Som tur är finns det många fler tilltalande och "läsvänliga" poem i den här boken än det finns privata och otillgängliga. Det var längesedan ajg läste en riktigt bra diktbok. Faktum är jag inte läst någon sedan Bruno K Öijer kom ut med sin senaste för ...ja är det en ca två år sedan. Men den här boken gillar jag mycket.

Roffe rör sig på något sätt från nutidens ålderdom till dåtidens barndom och på många håll briljerar han rent ordtekniskt och otvunget på ett sätt som är extremt opretentiöst och tilltalande.
Han har en självmedvetenhet i sitt språk om alltings obetydelse och storhet vilken är ständigt närvarande och sätter tonen på ett sätt som gör poesin enkel; Poesi handlar om livet. Att sätta ord på det. Att låta sig andas det och leva det för att sedan minnas det. Ibland med saknad, ibland med vemod och ibland med ångest.
Roffe Aggestam ler mot läsaren med en allvarlig, men ack så insiktsfull och tillbakalutad glimt i ögat i den här boken och framförallt genom språket.
Läs den! Den får 4 av 5 möjliga.