lördag 17 april 2010

Guerneseys litteratur & potatisskalspajsällskap Av Mary Ann Shaffer


bilden är från adlibris.se

Jag har läst ett par nya böcker och tänkte börja med att recensera den som gjorde mig mest glad och upprymd. Det långa namnet i rubriken ovan får tungan att snubbla ibland, men det är det värt. Jag har inte läst något av Mary Ann Shaffer innan jag läste den här boken och det visar sig att det inte är så konstigt eftersom hon skrev den här enda boken sent i livet innan hon dog. Hon kommer från USA och har av vad jag kunnat googla mig till levt nära litteraturen hela sitt liv, men fick sin författardebut sent i livet vilket var just denna bok.



Den är en ganska tunn pocket och den är skriven i brevform. Allt kretsar kring den engelska författaren Juliet Ashton som bor i London. Det är 1946, kriget är över men har färgat världen och människorna som man får möta i den här boken. Juliet är en sprallig kvinna på något år över 30 som trots svåra krigstider har ett glatt sinne och en brinnande passion för litteratur.
En dag får Juliet ett brev från en Dawsey Adams som bor på ön Guernsey som tillhör de s.k. kanalöarna. Brevet är startskottet för många djupa relationers början. Dawsey berättar om det potatisskalspajssällskap han är med i på ön och Juliet blir nyfiken och skriver ett brev tillbaka och ber honom berätta med om litteratursällskapet. Juliet som hemma i England försöker få stoff och inspiration till att skriva en ny bok nappar på idén om hur kriget på verkade människorna på de engelska kanalöarna och snart har hon fått Dawsey och hans kamrater i litteratursällskapet att skriva brev till henne och berätta om sina liv på Guenesey under kriget. Fler och fler brevskrivare kommer till och bygger upp den här bokens historia.

Shaffer lyckas, trots sorgliga och hemska upplevelser som skildras, att anlägga en mjuk och lättsam ton boken igenom. Personerna är lätta att ta till sig och utan tvekan är detta en ”feel.-good-bok” av hög kaliber. Brevformen bidrar till lättlästheten på ett bra sätt. Jag gillar huvudpersonens okomplicerade natur och sätt att vara. Kanske för att jag är, eller vill vara , så själv. Egentligen gillar jag alla karaktärer och personer som förekommer i boken, det är både, udda, vanliga och igenkännande människor man möter.



Men i det där att gilla alla personer finns det negativa med den här boken. Vad gäller formen så har jag alltid gillat brevromaner, men det presenteras väldigt mycket människor i början och blir man det minsta okoncentrerad eller ofokuserad så kan man lätt tappa bort sig i vilkens person som är vem och vem som skriver vilket brev. Det där ger sig dock när man fått rätsida på vem som är vem. Men sen kommer ett nytt sådant besvär när personerna från ön Guernesey börjar skriva till Juliet. Nu kommer än mer personer in och där kunde jag tycka att det var svårare, och då kommer vi till det enda sådär författarmässiga negativa med boken: Språket hos karaktärerna!!!

Shaffers oförmåga att ge karaktärerna egna språk är det som egentligen förvillar tror jag. Hon gör det en gång, men det är när det är en kvinna som är så totalt tvärtom att det sticker ut.

Tyvärr är alla breven skrivna med samma röst, den som man från början hört som Juliets, därför känns det lite som att det är hon som nästan återberättar alla brev fast i brevform och med sin egen röst. Detta är väldigt synd för det skapar ingen nyans och gör det svårt att skilja personerna åt när man läser breven.


Men trots karaktärernas språk så är det här en mycket bra, rogivande och underhållande bok. Det är en sådan bok som jag skulle ge någon som måste ligga till sängs t.ex. av att ha brutit benen eller fått ryggskott. Då är en perfekt. Eller i sommar i hängmattan. Den är lättläst och underhållande, precis så som man vill ha det ibland, och med tanke på det så får den här boken faktiskt 4 av 5 möjliga av mig. Rekommenderas varmt.

3 kommentarer:

Andreas sa...

Bra att du ar igang igen. Jag har inte hort talas om nagra bocker som du tar upp har och det ar jag tacksam for. Blir sugen pa att lasa bade denna och roffes bok, om jag far tag pa dem. Men jag vet inte vilket jag tycker mest om, att lasa det du skriver eller att fa tips. Kanske bada lika mycket.

Jag kanner igen mig i denna Shaffer, i det att hon har svart att ge karaktarer en egen rost. Jag har ocksa svart med det men anda sa gillar jag hur jag sjalv skriver. Sa fragan for mig blir da, hur tranar man sig till att bli battre pa just det? For man skriver ju egentligen som man skriver och det sista man vill ar att texten ska bli tvingad.

Jul i Laloland sa...

För att svara på din fråga så handlar det om att vara mångfacetterad. Tänk på alla du känner, dom låter inte lika eller så även om de är ganska lika som personer. En stor del av att skriva handlar ju om att gå in i olika roller. Man måste skilja på sig själv och sina karaktärer, då går det lättare. Att hitta sin författarröst handlar ju också om att våga kliva utanför sig själv och skriva på sätt om om saker som kanske inte ligger så nära till hands för en. Jag tror att det viktigaste sättet att hitta olika röster åt sina karaktärer är att göra tydliga karaktärer, även om man inte skriver ut dem så för sig själv. Att man vet hur de skulle reagera etc på vissa saker, då följer nog rösterna automatiskt. Men det är svårt och något man måste jobba på innan man hittar rätt kanske.

Andreas sa...

Tack för svaret.

Det du säger är jag med på och själv har jag inga som helst problem att gå utanför mig själv. Oftast är jag inte mig "själv" när jag skriver och pratar. Men orden kommer ju ut på ett visst sätt ändå.

Det andra du säger låter som en bra strategi. Kanske de handlar då också om att vara konsekvent och ha diciplin?