... del 1 & 2, av Patrick Rothfuss
För ett antal veckor sedan fick jag ett reklammejl från adlibris (tror jag det var).
Det handlade om deras fantasy-klubb. Där fanns det med en kort beskrivning av den helt nyutkomna boken "Vindens namn" skriven av en amerikan som heter Patrick Rothfuss.
Jag läste lite om boken och tyckte att den lät ganska bra, eller i alla fall intressant. Jag har alltid gillat fantasy, men jag har aldrig klarat av att läsa den. Jag har endast läst Tolkien och Harry Potter och sedan gamla barnböcker och sagor, men inte annan s.k. "renodlad" fantasy. Men nu tänkte jag att jag skulle ge mig på det och den här boken, Vindens namn, verkade som ett lovande objekt.
Sagt och gjort, jag bokade den på bibblan (fler än jag hade tydligen varit sugna på att läsa den här "nya lovande författaren") och hämtade den någon vecka senare.
Första delen av boken är uppdelad i två böcker; Vindens namn del 1 och Vindens namn del 2. Jag har nu läst båda de första böckerna. Det ska tydligen vara en sorts triologiserie (otippat...)som heter "Berättelsen om kungadråparen". Förste delen av den här serien består alltså av dessa två böcker.
Först en snabbresumé: Boken handlar om Kvothe, den en gång så mäktige trollkarlen som nu under falskt namn och identitet driver ett värdshus. Historien börjar i nutid då landet drabbats av demoner och hemskheter och en liten skara människor samlas på värdshuset varje kväll och den äldsta mannen i sällskapet berättar historier om den ökände Kvothe. Ingen av dem vet att värdshusägaren är just denne Kvothe (som numer går under namnet KOTE...det är rätt dåligt tycker jag, ett bättre alias hade han kunnat valt).
En dag kommer en Krönikör, eller skrivare som han också kallas och känner igen Kote som den riktige trollkarlen Kvothe. Han ber att få nerteckna Kvothes historia och det är då boken på något sätt tar sin början. Kvothe börjar återberätta sitt liv och Krönikören skriver ner. Som läsare får vi följa med tillbaka till Kvothes barndom och liv. Hur han växte upp som en Edema Ruh (en sorts kringresande nomadisk grupp som uppträder med teater, musik och håller föreställningar) och blev föräldralös och hur han levde urfattig på gatorna i Tarbean innan han som väldigt ung kom till Universitetet och fick börja studera allting till trots.
Han berättar allt om bara ibland kommer historien tillbaka till "nutid" och värdshuset, men mest rör den sig i dåtidens återberättande. Jag tänker inte förklara så mycket mer om man vill läsa boken själv. Men man får i alla fall en grundlig genomgång om barndom och uppväxtår, allt antar jag är för att man som läsare ska få en bakgrundshistoria till varför saker och ting blev som de blev i slutändan ...
Så vad tyckte jag?
Ja... dom är lättlästa. Man tar sig snabbt igenom dem trots tjocklek (cirkus 400 sidor vardera, inte riktigt). Det här är tydligen hand debut som författare, tidigare har han skrivit för tidningar om jag förstått saken rätt; kåserier, krönikor etc. Och det märks att han gillar att skriva, han älskar sin karaktär , Kvothe och han har en historia som är rätt klar och "bara" ska skrivas ner. Men det är inte alltid så att viljan att skriva automatiskt gör att man kan göra det bra. I mitt tycke så är historien i grunden bra, men den är inte bra skriven. Jag undrar vem det är som varit förläggare och som låtit boken gå igenom och många gånger undrar jag om det inte är så att den svenska översättaren: Ylva Spångberg gjort boken en otjänst. Det finns mycket fel rent språkligt. Det finns mycket syntaxfel och på många ställen är det stavat i talspråk. Talspåk är okej när det är dialog, inte i vanlig löpande text. Det må vara små fel, men det gör att jag som läsare hajjar till och stannar upp och det stör helt enkelt.
Boken i övrigt är nog nästintill ett berättartekniskt fiasko. Det finns speciellt ett ställe i andra boken där huvudpersonen och hans följeslagare äter "det sista flatbrödet" TRE gånger efter varann!!! Det är sådana fel man inte få göra och det är sådant som förläggare och korrekturläsare ska upptäcka. Det är så grovt fel och det gör att man inte litar på texten. Den faller på grund av berättartekniska missar, vilket jag återigen vill påpeka är synd, för det finns en historia som jag tycker är bra, men kanske inte Patick Rotfuss är rätt person att skriva ner den. Eller kanske de skulle gett den längre tid att få bearbetas på, för det finns mycket att göra med den.
Att det här är hans debutroman märks. Han skriver läsaren på näsan genom att bli övertydlig och det är en typisk nybörjarmiss; att man tror att man måste förklara allting i minsta detalj annars kommer INGEN förstå vad det är man menar, man litar helt enkelt inte på sin läsare, och kanske inte heller på sin egen förmåga att uttrycka mycket med få ord. Och det stör mig som läsare. Den här boken skulle må bra av att: "Kill some darlings".
Till exempel så är det så att Kvothe först blir föräldralös, sedan bor han på gatan i staden och han är fattig, trasig, luktar illa, får en slant genom att tigga, men blir såklart grovt misshandlad av en vakt, tappar pengen, ligger i en snödriva och är precis på väg att gå genom ljuset i tunneln när någon ruskar liv i honom...sen bara fortsätter det sådär. Och det gör en avmätt som läsare. Man VET att han har det hemskt och svårt. För det förstår man om man som 9 åring tvingas bo på gatan och inte har mat etc. Man måste inte överdriva det genom att låta precis ALLTING hemskt som kan hända, hända denna enda person, Texten tappar trovärdighet och det blir trist att läsa.
Att jag valde att läsa del två var dels för att de hörde ihop och sedan för att slutet på bok 1 blev starkare och bättre. Det kändes som författaren hittade sin form och texten blev tajtare. Bok två fortsatte på samma sätt, men sedan tappade den.
Det är lite svårt att förklara faktiskt. Att huvudpersonen inte är särskilt sympatisk är ju ett trevligt inslag, men det är väl så att författaren inte är så bra på att skriva faktiskt. Det glimmar till på vissa ställen, men han har liksom inget öga för när det gäller att gå vidare i historien, man kan inte trampa på samma ställe hur länge som helst.
En annan sak som är irriterande med boken är att saker och ting inte förklaras. Nu är det ju så att Kvothe återberättar hela boken för krönikören, men vi läsare som inte kan något om den värld och det land de bor och lever i måste få saker förklarade för oss. Jag förstår att det är en avvägning som förmodligen gjorts och att man valt bort förklaringarna till mycket. Men om man som läsare inte får något förklarat för det i texten framgår som självklart så infinner sig inte känslan av självklarhet hos en, snarare får man frågor som blir obesvarade och som man bara får lämna därhän. Ett mycket klumpigt val.
Sen förstår jag inte om det är en ungdomsbok eller en bok för alla åldrar. Förmodligen ska den vara för alla åldrar, men det känns som den är skriven av en, och för tonåringar.
Om jag rekommenderar den?
Nja, jag är ju för att man ska få sin egen uppfattning, men jag skulle inte rekommendera den för någon. Kanske någon som var mellan 11-15, men inte någon över den åldern.
Jag vet inte om jag kommer att läsa fortsättningen, kanske för att få veta hur det går och om han blir bättre på att skriva, men jag kommer inte rusa till bokhandeln eller kasta mig på bibblan när nästa bok släpps i Sverige. Båda får en svag TVÅA av FEM möjliga. Tvåan är för att historien har potential, men han måste bli bättre på att skriva annars är historien helt förlorad.
/J
